KAPITEL 4 BOK 4
Från förra kapitlet -
I det ögonblicket kviknade Linn till.
- Pella, Du måste på konserten!
--
Konsert dagen..
- Felix -
Mitt liv var upp och ner. Jag visste ingenting om någonting. Dansen fuckade ur totalt och jag vet inte hur många gånger Daff hade skrikit på mig på bara 2 dagar. Mina nerver ballade ur totalt och jag har aldrig varit så nervös ,som inför konserten ikväll, någon gång! Jag grät alldeles för ofta. Det hade nästan blivit en vana att komma hem, sätta sig på sängen och gråta över mitt liv. Som dom flesta förstår så var inte dansen eller mina nerver det största problemet. Alla vet vad problemet var. Min glädje var borta till allt. Vem eller vad min glädje är. Det vet jag inte. Den var bara helt borta.
- Pella -
-" Felix har ingen glädje.. Du är hans glädje Pella " Du är hans glädje. Du är hans glädje. Du, Pella.
Orden åt upp mig. Felix var den enda som snurrade i mitt huvud dag som natt och ett tecken på att han har gått vidare var att han redan ikväll skulle uppträda. Jag fick lite små ångest av att tänka på det. Att jag skulle se männsikan som jag sårat så djupt, att se männsikan som jag var och fortfarande är kär i. Tårarna låg och väntade i mina ögon när jag tänkte på allt. Det var inte lätt.
Med en stor ångest klev jag ur sängen på morgonen den dagen då konserten var. Jag tog ett djupt andetag och kollade mig i spegeln. Jag mötte två söndergråtna, blå ögon i spegeln som blängde tillbaka på mig. Jag tog på mig mina kläder och gick till köket.
På bordet låg en lapp med en rikitgt ful handstil. Freddes.
- " Finaste lillasyster. Ikväll gäller det.
Vi ses utanför konsertområdet klockan 19:30. Banga inte ur!
Puss och kram / världens bästa storebror.
P.S Mackorna finns i frysen.
När jag läste den så små log jag hela tiden. Även fast Fredde kunde vara ett rikitgt asshole ibland så var han ganska gullig endå.
Jag la ner lappen i min väska, gick till hallen och sedan till bussen.
- Felix -
Med en nervös och läskig känsla öppnade jag de stora, tunga dörrarna till studion. En obehaglig känsla spred sig i kroppen när jag såg hur alla satt runt bordet och tittade på mig. Daff ställde sig upp och började gå emot mig. Han tog tag i mina axlar och förde mig ut från studion.
- Vi måste prata! sa han och vi började gå längst gatan.
Först gick vi tyst och sa inte ett ord. Sen harklade Daff sig och sa bestämdt.
- Har du pratat något med Pella efter USA?
Orden kom som en chock. Jag stannade upp i chock. Hur kunde han ta upp henne? Jag håller på att gå vidare.
Långsamt så skakade jag på huvudet. Daff stannade på en gång och började gå mot studion igen.
- Okej, då vet jag.
Vad han visste var oklart, men han visste tydligen något som inte jag visste.
- Pella -
Dagen gick så snabbt. Helt plöttsligt skulle jag gå hem för att göra mig iordning och sedan gå och titta på Felix. Usch. En äcklig känsla hoppade på mig, men snabbt skakade jag av den. Linn kom upp bredvid mig.
- Så.. började hon. Ska Fredde gå med dig på konserten?
Jag svarade inte utan ryckte bara på axlarna.
Linn sa ingenting utan tittade ut mot korridoren och log.
- Bästa Fredde viskade hon och suckade tungt.
Jag knuffade till henne och gick sedan mot dörren ut från korridoren, med Linn tätt efter mig.
Hela vägen hem var samtals ämnet " Fredde ". Samtalet om Fredde blandat med mig nervositet gjorde mig både arg och ännu mer nervös. När vi stod utanför mitt hus och jag ska precis börja skrika på Linn och be henne sluta så ringer min telefon.
- Är det Fredde? Är det han? Sätt på högtalare Pella! Snabbt.
Jag tog upp telefonen långsamt och ser ett namn som jag inte sett på ett år. På displayen stod det "Ogge". Linn slutade hoppa och tittade seriöst på mig. Jag blev till en pinne. Fick ångest för var jag skulle göra. Linn började hoppa igen och skrika.
- Pella! Svara. Pella, skynda dig att svara.
Snabbt vaknade jag upp igen och satte mobilen mot örat. Mitt hjärta dunkade som aldrig förr.
- Hallå? sa jag med en stadig röst som egentligen ville bryta ihop.
Det blev tyst i andra änden tills jag hörde Og's röst.
- Ey yoo mammi, wait a sec mamma. Ska bara gå ut.
Jag började skaka och förstod att han ringt fel. Linn tittade på mig och jag försökte förklara med mina händer.
- Pella, är du där?
Jag slutade skaka och försökte få kontroll på min röst.
- Ogge? sa jag och låssades vara förvånda.
- Hej.. sa han tyst.
Det blev tyst mellan oss, men det var inget som störde mig. Jag var bara glad över att få höra hans röst igen
- Du fick biljetten va ?
Jag nickade, men kom på mig själv att Ogge inte såg mig.
- Ja! Tack så jättemycket.
- Du ska gå eller hur?
Jag kände hur mina ord klistrades i min mun. Av osäkerhet och rädsla svarade jag..
- Jag vet inte.
En suck hördes från andra änden.
- Kan du inte komma för min skull?
Jag kände hur jag blev varm. Att en människa behöver mig var längesen jag hörde. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.
- Pella, jag saknar dig.
Mina tårar rann ner för min kind och Linn lika så, utan att hon ens visste vad jag grät för.
Tårarna rann och jag gjorde allt för att inte Ogge skulle få reda på det. Jag skulle vara den starka i det här. Men det var det som var grejen. Jag var inte starkast och jag saknade alla killarna så himla mycket.
När jag samlat mig lite så viskade jag tillbaka.
-Jag saknar dig med.
Jag kunde höra hur han snyftade på andra sidan.
- Okey, but now it's time too go. Ses vi ikväll då?
Jag torkade bort tåren på min kind och sa stolt.
- Ja det gör vi!
När jag lagt på bröt jag ihop totalt. Men det var bestämt. Jag skulle gå.
Tiden gick så snabbt efter samtalet. Jag hade duschat snabbt och plattat mitt hår, sminkat mig och stod nu framför min garderob och skulle välja kläder.
Jag slängde ut allt som jag inte ville ha och kunde verkligen intehitta något tills jag såg en klänning längst in. Klänningen jag fick av Felix en gång i tiden. Den var svart, med korta armar och hade ett jättefint fall som slutade vid knäna. Jag slängde på mig den och ställde mig framför spegeln. Jag kände inte igen mig. För en gång skull så var jag ganska fin. jag tog på mig mina vita skor och tog en grön tunn enkel jacka. Sen gick jag, lite mot min vilja. Men jag gick.
När jag kom fram till konsertområdet så var det mycket folk som vimlade runt. Jag fick stanna och ta lite bilder och pratade med några söta tjejer samtidigt som jag letade efter Fredde. Mitt i allt vimmel av människor så stod han. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans armar. Tjejerna runt om kring gav ifrån sig ett litet
- Naaaaw.
När vi släppte varandra så tittade vi bara på varandra.
- Fan asså, jag ska verkligen göra det här nu sa jag tyst.
Fredde log.
- Klart du ska! Du är ju skitsnygg.
Jag började skratta och kände hur nervositeten lättade lite.
- Kom! sa Fredde och räckte fram armen till mig. Jag följer dig. Vi gör det tillsammans eller hur?
Jag tog hans arm och vi började gå mot scenstängslet.
Nu. Det var nu det skulle hända och jag var inte redo. Inte alls redo.
