Jessica Fredriksen

I hela mitt liv har jag skrivit. Eller, inte riktigt - i trean fick jag gå på extralektioner i svenska för att jag inte riktigt hängde med när det kom till stavning eller läsning. Men egentligen gjorde jag nog det, jag var bara för uttråkad för att visa det ordentligt. Fantasin i lekarna var roligare än det man läste eller skapade genom ord. Tillslut föll dock poletten ner, och letar jag i gamla skrivblock från den tiden är 80 procent av dem nerklottrade med halvfärdiga noveller och karaktärsidéer. 

Jag minns en gång när jag var hemma från skolan. Jag var 10 år (och på den tiden var man fortfarande barn som 10 åring, oskyldigt oerfaren av livet, smink och kärleksproblem). Jag stod och balanserande på en stol vid skafferiet, sträckte mig efter de där chokladflingorna... ni vet, de där runda bollarna...vad hette de? Nesquick? Och jag tänkte... nej, jag skrev ner det i min själ, om man nu kan göra det... att jag någon gång skulle publicera en bok. Fnittrigt målade jag upp hur de skulle applådera, lovorda mig, se mig. Jag skulle vara den yngsta författaren med en bästsäljare någonsin!!

Men så kom livet. Och nu är jag vuxen. Nu är jag tärd av MS och hjärntrötthet, över oförmågan att kontrollera mitt språk så som jag en gång kunnat, men med samma idéer och drömmar som innan. Den enda skillnaden är att jag egentligen bara vill väcka känslor. Jag vill att de som läser ska få uppleva något. Det naiva "jag ska bli störst, bäst och vackrast!!!", det försvann med åren. Liksom rann av mig.

Jag påbörjar fortfarande noveller och romaner utan att avsluta dem, precis som när jag var liten, men mitt mål är att någon gång skriva det där sista ordet och se en fullständig berättelse framför mig. Jag tänker att med den här sidan kanske det kan ske.   

Jag är i allafall väldigt, väldigt taggad på att ta tag i det! 👌