KAPITEL ETT ÅTERSEENDEN

Rose kunde inte titta på henne. Bitterheten som hon kände var för stark. För ansiktet som skulle varit Roses var istället hennes. Tiden som Rose skulle fått var hennes och den briljanta pojken var hennes. Dagen var hennes, natten var hennes, livet var hennes. Flickan med de tusen färgerna mot flickan utan färg.

•

Dominque kunde hantera att vara isolerad, att träffa exakt samma lilla utbud av människor som byn hade att erbjuda och inte bli igenkänd, inte få någon uppmärksamhet.
Att vara grå, en i mängden.
Men det här var långt över alla gränser som placerats ut av den sociala nödvändigheten, det var bara för mycket.
Isolerad, instängd med de mest oönskade personerna i världen.

[Omslag av Nea aka hedaxarden]