Description
I ett hastigt svepande stannade mina ögon på honom. En granskning räckte. Hela han skricker klyscha. *** Gruset skvätter upp mot mina ben medan jag ser mamma köra ifrån mig. Ju längre bort hon kommer desto rakare kör hon. Inte för att vara sån, men hon är ruskigt dålig på att köra bil. Det är ett under att hon inte krockat eller blivit av med körkortet. När bilen inte längre syns i mitt synfält drar jag upp luvan över huvudet, vänder på klacken och börjar gå mot den stora porten. Den fina stora mörkbruna porten som är så igenkänd av alla i min stad. För dit, går bara speciella människor. Om jag får säga det själv så ser jag redan ut som en trasa och det var hon som tog steget till mig. Inte tvärtom, inte för att jag någonsin skulle ta steget till nån. Men, ingen har tagit det steget som hon gjorde. Hon är någon speciell. Hon hör hemma här lika mycket som jag gör.
Prolog
